Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva?

Installation, ljuslådor med fotografi, akrylplast, fogskum, lackfärg, Ikea bord och stolar

Izabela KnochenIIauer är både konstnär och arkitekt. Det tredimensionella rummet och installationen är viktiga som utgångspunkter i hennes konstnärliga arbete. Utställningen Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva? har en undanglidande och drömsk stämning, målningarna och installationerna oscillerar mellan fiktion och realism, mellan abstraktion och konkretion. Den mänskliga fantasin och förmågan att drömma balanseras och omformuleras i utställningen. Ibland når vi även en yttersta gräns för våra drömmar som i den utopiska driften att skapa och uppleva meta-verkligheter; reality, fantasy, fiction. Kan våra drömmar till slut skada sig själva?

Izabela Knochenhauer föddes i Polen 1961 och flyttade till Sverige 1985. Hon utbildade sig till arkitekt och utövade yrket under en tid. Hon bestämde sig senare för att utbilda sig till konstnär och hon tog slutligen examen vid Kungliga Konsthögskolan år 1997. Redan under konsthögskoletiden fick hon bred uppmärksamhet i svenskt konstliv, bl a genom en performance vid vårutställningen på KKH med titeln Krasseklänningar med och till mina väninnor. Izabela Knochenhauer och två medsystrar kom till vernissagen iklädda långa klänningar av säckväv som var bevuxna med levande krasse. Det sägs att publiken bjöds att äta direkt från klädedräkten. Ett intresse för organiskt liv gavs sitt tidiga uttryck här och kanske också det stänk av civilisationskritik i den sarkofagliknande skulpturen Den moderna kroppen som visades under utställningen som tycks följa konstnären som en resonansbotten i det fortsatta konstnärsskapet.

Efter examen vid Konsthögskolan har hon främst arbetat med måleri, ibland med fotografisk förlaga, ibland med fotografi, skulpturer och installationer. I slutet av 1990-talet arbetade hon med stora målningar i starka färger, gärna med symbolstarka färger som blått och grönt, med makrokosmos och mikrokosmos som tematik. Målningar med påfallande pendelrörelser mellan abstraktioner och föreställande avbildningar, med perspektivförskjutningar mellan litenhet och storhet – allt manande till betraktarens förmåga att fantisera och att reflektera över mikro- och makrokosmos komplexitet. Izabela Knochenhauer visade ganska tidigt fotografier som hon tagit med specialobjektiv, Korsbefruktningar, av kraftigt uppförstorade växtdelar i kalejdoskopiska effekter. Hon visade hur slumpen styr livets utveckling, hur evolutionen är en oändlig rad av tillfälligheter. Hon återkommer ofta till att underförstått mana till insikt och vår brist på medvetenhet i den ständigt pågående samhällsbyggnadsprocessen. Vi kanske inte vet allt som vi bör veta för att kunna fatta de beslut om framtiden som vi gör?

Molekylärbiologi, genforskning, manipulerade djur etc utgör teman som hon flera gånger återkommit till. T ex utställningen Du sköna nya värld, med oljemålningar av uppförstorade gräddbakelser och installationen Med huvudet på skaft, bestående av 500 kålhuvuden på skaft stående i exakta (uniforma) rader vickande och nickande på huvudena eller installationen Innanför och utanför, en laboratoriemiljö med bilder på manipulerade djur med onaturliga kroppar (tvåhövdade, fembenade, mångvingade etc) talar sin tydliga civilsationskritik. Utställningen Engångsrestaurang, uppbyggd av industritillverkat förpackningsmaterial, talar också sitt tydliga språk om överflödssamhället och resursslöseriet. Även om förpackningarna numera är såväl ekologiska som återvinningsbara så löser de inte de egentliga problemen med själva innehållet i förpackningen, menar konstnären.

I början av 2000-talet visade hon en serie porträttmålningar av djur. De målades efter fotografisk förlaga och bilderna såg närmast ut som passfoton. Varje djur framställdes som en individ och ögonuttrycken syntes iaktta sin betraktare. Det var lätt att tolka in och att projicera mänskliga känslouttryck i djurens ansikten. Verken gav oss näring till insikter om relationer, projiceringar och maktförskjutningar. Att se och att bli sedd i en oscillerande pendelrörelse – endast den egna förmågan att tolka och låta sig förflyttas med den imaginära pendylen utgör gränsen för upplevelsen av Izabelas Knochenhauers konstverk. Oscilleringen och hänsyftningen till betraktarens förmåga är också genomgående i hennes konstnärskap.

Utställningen på Uppsala konstmuseum, Kan vi plåstra om våra drömmar nu när de börjat skada sig själva?,  är en logisk följd av hennes tidigare arbeten. Målningarna Sluta inte visades på Galleri Mia Sundberg 2006 och är målade både med oljefärg och med billack. Bilderna kan förefalla såväl abstrakta som föreställande, som mikroskopiska uppförstoringar eller som makrokosmiska landskap. Komplexiteten rör sig som en pendel i en rörelse som inte slutar förrän den egna förmågan sätter stopp för den, då betraktaren slutligen bestämmer sig för att föredra en tolkning före en annan. 

Installationerna är nyproducerade och har inte tidigare visats. Spettekakan i jätteformat, som svaret på våra drömmar om tillfredsställelse och begär kan, om man förmår, även övergå i något groteskt och närmast osmakligt. Installationen Halvfull, jättelika såpbubblor som fallit till golvet och bildar ett minerat fält, reflekterar och ger återsken av de immateriella ljuslådebilderna Ögonmått föreställande uppförstorat smågodis. Här rör vi oss över ett minfält av frestelser och lockelser. Vi får anledning att filosofera kring vårt drömmande och våra begär – är de av godo eller ej? Har våra drömmar börjat bita sig själva i svansen?

Elisabeth Fagerstedt
museichef

CAN WE BANDAGE OUR DREAMS NOW THAT THEY’VE STARTED TO HURT THEMSELVES?

Izabela Knochenhauer 

Paintings and Installations

April 14– May 20 2007 

Izabela Knochenhauer is both an artist and an architect. The three-dimensional room and the installation are important starting points in her creative process. The exhibition Can we bandage our dreams now that they’ve started to hurt themselves? has a dreamy and evasive quality about it, with the paintings and installations oscillating between fiction and realism, abstraction and the concrete. Here, the human capacity for imagination and dreaming is positioned and reformulated. At times we can actually reach the outer limits of our dreams, as in the utopian urge to create and experience meta-realities, realities, fantasy and fiction. Can our dreams eventually hurt themselves?

Izabela Knochenhauer was born in Poland in 1961, and moved to Sweden in 1985. Originally educated as an architect, and working as such for a time, she eventually decided to study art and graduated from The Royal Academy of Fine Arts in Stockholm in 1997. While still a student at the Royal Academy of Fine Arts in Stockholm she enjoyed considerable attention on the Swedish art scene through, among other things, a performance at the spring exhibition entitled Cress dresses with and for my girl friends. Izabela Knochenhauer and two fellow sisters came to the opening dressed in long dresses of sackcloth overgrown with live cress. The audience was apparently encouraged to eat directly from the garment. An interest in organic life was expressed here at this early stage, and perhaps also a dash of civilisation critique as in the sarcophagus-like sculpture The Modern Body (shown at the same exhibition). These aspects have followed Izabela Knochenhauer as a sounding board throughout her continued development as an artist.

Since graduation from the Royal Academy of Fine Arts in Stockholm, she has worked with painting (often based on photographs), photography, sculpture and installations. In the late 1990s she worked with large paintings in strong colours, often preferring symbolically significant colours such as blue and green and centring on themes such as the macro- and microcosm. The paintings bear a clear tendency of alternating between abstractions and figurative renditions, and a shifting of perspective between the small and the large – all calling upon the viewer’s ability to fantasize and reflect upon the complexities of the micro- and macrocosm. Early on in her career, Izabela Knochenhauer exhibited photographs she had taken with a specialised camera lens, entitled Cross-fertilisations, depicting intensely magnified plant parts with kaleidoscopic effects. She showed how the development of life is dictated by chance, and how evolution is an infinite series of random events. Her art is often characterised by an underlying request to gain insight with regard to our lack of awareness of the ongoing society development process. Do we really know all that we should know in order to make the right decisions about our future?

Molecular biology, genetic research, manipulated animals, etc. constitute themes that the artist frequently returns to.  Take, for example, the exhibition Oh, you beautiful new world, with oil paintings of enlarged cream puffs and the installation Med huvudet på skaft, consisting of 500 bobbing and nodding heads of cabbage mounted on poles standing in uniform rows, or the installation Inside and Outside, a laboratory environment with images of manipulated animals with unnatural bodies (two-headed, five-legged, multi-winged etc.) clearly expressing a civilisation critique. The exhibition, Disposable Restaurant, built up of industrially manufactured packaging material clearly commented on our society of over-consumption and the waste of resources. Here the artist implied that although packaging is nowadays both ecological and recyclable, this in itself does not solve the true problem concerning the content of the package.

In the early 2000s Izabela Knochenhauer showed a series of portrait paintings of animals. The paintings were based on photographic originals, and were reminiscent of passport photos. Each animal was portrayed as an individual, and the eye expressions seemed to observe the viewer. It was easy to interpret into and project human emotional expression in the faces of the animals. The works offered a certain insight to relations, projections, and the shifting of power. The act of seeing and being seen in an oscillating pendular movement. The nature of the experience of Izabela Knochenhauer’s works is dictated solely by the one’s own capacity for interpretation and the extent to which one allows oneself to move in sync with the imaginary pendulum This oscillation and constant referral to the viewer’s ability is also a characteristic trait throughout the artist’s entire production.

The exhibition at Uppsala Art Museum, Can we bandage our dreams now that they’ve started to hurt themselves?, is a logical consequence of the artist’s earlier works. The paintings from her series Don’t Stop were exhibited at Galleri Mia Sundberg in Stockholm in 2006 and are painted in both oil paints and car lacquer. The images can seem both abstract and figurative, as magnified microscopic worlds or macrocosmic landscapes. The complexity swings back and forth and comes to rest only once the viewer eventually decides what interpretation to choose. 

The installations are newly produced and have never before been exhibited. The oversized Spettekaka (a traditional sweet cake from southern Sweden) stands as a reflection of our dreams of fulfilment and longing but can suddenly transform in our minds in to something grotesque and distasteful. The installation Half Full, consisting of gigantic soap bubbles that have fallen to the floor, reflect the immaterial light box images Eye Measurement depicting enlarged candy. Here we find ourselves crossing a minefield of allurements and temptations, and are forced to question our dreams and desires – are they beneficial or not? Have our dreams begun to bite themselves in their tails?

Elisabeth Fagerstedt

Museum Director