Sluta inte
Mia Sundberg Galleri, Stockholm, 2006
Olja och billack på duk 120x150cm
Måleriets material består av ett spretigt urval komponenter, allt från färg, duk och spännram till mer immateriella ting som komposition, formspråk och val av tema. Men bra måleri förutsätter också att publiken engageras som an aktiv part i den process som skapar konstupplevelsen, och därmed också vad konstverket ytterst är: en bärare av kommunikationen mellan två människor. Men när man som konstnär hanterar betraktarens associationer som arbetsmaterial stiger man ut ur det egna konstnärskapets och ateljéns trygga reservat. Här kan nämligen allt hända, och det gör det också. Izabela Knochenhauer ställde år 2002 ut en serie porträtt av djur på Schaper Sundberg Galleri i Stockholm (nuvarande Mia Sundberg Galleri). Djuren var fotograferade på ett sätt som påminner om passfoton. Även djur som vi normalt uppfattar som mer eller mindre anonyma flockmedlemmar – vargar, får och grisar – uppträdde plötsligt som individer, med ett minspel som antyder att ögonen även i djurriket är själens spegel. Åtminstone är det precis i de banorna våra associationer löper iväg i mötet med Knochenhauers bilder.
I sin nya utställning (även den på Mia Sundberg Galleri) ger sig Knochenhauer i kast med närbilder av ett helt annat slag: matrester som lämnats kvar på bordet och tallriken. Att det är matrester det handlar om är inte helt enkelt att upptäcka, men efter en stund leder känslan av kletighet och vissa igenkännbara detaljer tankarna i rätt riktning, i alla fall iväg mot övertygelsen att det är resterna av organisk materia som utgör bildernas blickfång. Just dokumentationen av organiska nedbrytningsprocesser och rester från mänsklighetens dignande bord är i sig inget nytt tema; det har med framgång använts av bland andra konstnärer som Damien Hirst, för att bara nämna en. Men Knochenhauers avsikt är inte att leverera ett samtida memento mori eller att väcka våra äckelkänslor vid åsynen av det överblivna, det som är på väg att skatta åt förgängelsen. I stället gör hon stora, glansiga målningar som förfärdigats med hjälp av oljefärg och billack med ett formspråk som vibrerar mellan det kväljande realistiska och det helt abstrakta.
Skall man vara riktigt noga går det till och med att finna något visuellt poetiskt i Knochenhauers måleri. Färgskalan ligger i närheten av grått-vitt-blått, en triad som brukar ha att göra med himmel, moln och en fysisk känsla av lätthet – förnimmelser på långt avstånd från den bastanta jordbundenhet som resterna från en mänsklig måltid är. Och då blir det hela genast ganska mycket intressantare, för ur den skenbart realistiska återgivningen förgrenar sig ett helt nätverk av rottrådar som förbinder bilderna med det helt fiktiva. Bortom en viss punkt upphör nämligen förekomsten av alla eventuella förlagor hämtade från det s.k. verkliga livet att vara en intressant fråga. Vad som i stället blir kvar är måleriets urgamla förmåga att skapa en helt egen fiktiv värld som inte bara har med färg och form att göra, utan lika mycket spelar med vår inbyggda egenskap att söka illusionen som ett instrument för att göra upplevelsen av verkligheten rikare och mer mångdimensionell.
Izabela Knochenhauers två senaste utställningar vittnar om en exceptionellt välutvecklad begåvning för att utveckla de aspekter av den måleriska praktiken som i grund och botten berättar mer om våra gemensamma mänskliga sinnesförmögenheter än om vad som i själva verket avbildas. Resultatet är tveklöst spännande, men bär också på den risk som all begränsning innebär. I vår kommer hon att ställa ut installationer på Uppsala Konstmuseum, vilket tycks som ett logiskt steg i utvecklingen av hennes konstnärskap (även om hon arbetar med installationer i ett tidigare skede). För hur många nya försåtmineringar kan inte konstnären lägga ut i det tredimensionella rummet? ”Detta är inte en pipa” skrev René Magritte med sirliga bokstäver under sin hyperrealistiska målning av – en pipa. Izabela Knochenhauer skriver säkert under på det påståendet.
Anders Olofsson, 2006-11-13
Nättidskriften, Konsten